om det ändå vore enkelt

Det är jag som bestämmer vem jag umgås med. Inte min sexuella läggning, inte mitt kön, inte mina föräldrar, inte samhället och framförallt inte du!

det är jag.

bara jag

ds.

Jag skäms som in i helvete. Jag hatar att vara man. Män är svin. Jag får konstant dåligt samvete. Män har förstört världen. Vi behandlar kvinnor som skit. Vi bara skapar krig och jävlas med alla. Skapar biologiska vapen, systematiska våldtäkter i väpnade konflikter, skaffar barn som vi skiter i. Listan kan göras lång med allt som vi har gjort fel. Kolla på Hitler, en  man. Mussolini, en man. Stalin, en man. Det är onskans kretslopp.

Vi män gör andra saker också. Vi ställer hårda, extremt hårda krav på våran omgivning. Män ska vara macho. Starka. Stoneface. Vi ska spela hockey eller fotboll, vi ska snusa, vi ska knulla folk i fittan. Ja, varför? För att vi är ju män. Män... men.. om man inte vill då? Jag vill inte tillhöra denna grupp av människor. ja men vad gör vi män då? Jo vi ska frysa ut. Det pratas mycket om kvinnors hat mot varandra, men jag ska tala om för er att det är minst lika mycket bland män. Passar man inte in, då ska man inte bara gå. Du ska få dina knivar i ryggen, du ska få allt i ansiktet. Vi ska sänka dom som inte håller måttet. jävla män

Ibland när jag går hem sent på kvällen så får jag sådan extrem ångest att jag börjar gå långsammare. Ibland stannar jag. Om det går en kvinna framför mig. Jag vet att kvinnor är utsatta för våldtäkter och jag vill inte skrämma upp en kvinna. Då missar jag hellre bussen än att få en kvinna skrämd. Det är så fruktansvärt hemskt. Att kvinnor ska behöva gå hem i skräck. Är det verkligen så vi vill ha det i vårat land?

Folk klagar på invandrare, men det har inte med ifall man är född på svensk mark eller inte. Det handlar om ett makt behov. Män förstör för varandra. Jag försöker göra det bästa för oss.. Men nu får det räcka.

Jag har fått en uppenbarelse. jag umgås konstant med tjejer. kvinnor. Varför? Jo, för att män inte är bra. Jag är feminist. och man. går emot normen. Män är väl bra ibland. Dom finns bara inte i mitt liv, än. Men sluta ställa krav på mig att jag ska ha killkompisar. Hitta någon bra, så ska vi se.

Så håll käften världen. Ill fuck you right back.

Sluta säg åt mig hur jag ska leva mitt liv, jag är min egen gud. Jag är gift med mig själv. Så håll käften. Passar det inte så gör det inte.

Visst klagar jag på män, men ni måste inse att dom personer som har skadat mig mest, har alltid varit män. Dom är svin. Jag ska inte bli transa eller transsexuell. jag ska vara jag. jag är mig själv. Jag uppskattar mig själv. Så sluta hata. Sluta skapa orättvisor. Sluta bara.

Bytt språk på mobilen. Ryska. Jag gungar med min vänstra fot någonstans mellan märsta och stockholm. Min högra fot fryser. Kallt. Ja. Det är fint med tåg. Jag funderar på vad det är för människor jag åker tåg med. Den ensamme ungkarlen med ett barn. Tanten med glamorösa kläder. Dom sovande. Vart är dom påväg? Vart är jag påväg?

Jag skickar in mitt CV till alla. Ja, till alla platser där jag tros ha en chans. Men utan resultat, jag får aldrig svar. Av kanske 25st inskickade CV:n så har jag fått gå på en intervju. Jag har varit på arbetsförmedlingen. Jag kollar dagligen på Arbetsförmedlingens hemsida. Man ska inte ta det personligt, men jag börjar fan bli deprimerad nu. Det krävs alltid tidigare erfarenheter. Men hur i helvete ska man få dom där erfarenheterna? Arbetslivet kräver något som dom vägrar att ge. Flera års erfarenhet iallafall. Hur ska jag som går i gymnasiet ha flera års erfarenhet? Det är som att den svenska arbetsmarknaden inte är gjord för att man ska kunna ta sig in på den.

Jag vill inte sätta mig i ett rum med tjugofem olika personer och sälja strumpor över telefon. Är det så jag ska komma in i arbetslivet? Genom telefon? Det är det enda jobbet som erbjuds. Det är det enda jobbet som man kan få idag ett telefonförsäljar jobb? Ibland undrar jag hur vårat land som ska vara en förebild för alla andra länder i världen, ha så fruktansvärt dåligt med jobb? Jag läser ofta om att sommarjobba utomlands, och tydligen kan man få jobb vart som helst. Varför är det inte så här? Inga kaféer, inga affärer, inga butiker och absolut inga barer eller resturanger...

Jag  vill inte sitta på PROVOICE eller på ATLAS eller DIN-K! Jag vill ha ett jobb man kan kalla för jobb. Jag vill inte bli utnyttjad av företag. Jag vill ha en arbetsplats där jag kan trivas. Men snart gör jag vad som helst. Då menar jag verkligen vad som helst.

Jag behöver ett jobb. Jag behöver att samhället reagerar. 375 personer sökte på bara några veckor ett jobb på Toys'r'US. Ett skitigt och slitigt jobb. Jag sökte för att jag var desperat. Av 375  personer så blir 12 personer lyckliga...

Jag är less på att vara olycklig.

Hej. Bloggar är tråkiga. Blogg.se visar bara tråkiga bloggar

Snott mat från hotell. Sovit på hotell. Trött. Idag ska jag ta det lugnt!!!

Hej linda. Lider av en såkallad bloggtorka. Livet är fint. Du är fin. Bloggar imorgon. Fest. Pussar och kramar

Jag vann försläpp till Adrian Lux imorgon!!! Jag plus en till!! Detta är stort! Jag vinner aldrig. Det känns jätte kul att jag ska klubba i helgen, fett danssugen. Ska ösa för jag är bäst. Sist jag vann nåt var en askkopp i glas. Lol. 10 bast och vinner sånt. Kul. Nu ska jag städa huset.

om man ändå kan få nackspärr så kan man lika gärna ha en spärr för känslor. Känslor är något som skrämmer mig. Jag blir galen, besatt, arg och ledsen av dom. Om jag bara kunde stänga dessa känslor ute så skulle det vara mycket enklare att finnas. Leva. Tänka. Framförallt att kontrollera sig själv. Denna spärr bygger jag upp. Jag bygger konstant upp spärrar för mig. Men ibland plankar jag, då är jag innanför. Så hur kan man hindra sig själv från att få känslor. Känslor är ju fina, om dom är passande. Men jag får alltid opassande känslor, så det är bäst för mig och omgivningen om jag bara stänger av allt. On/off. nej fy fan..

Nu ska jag berätta något kort om mitt liv. Just nu har jag inga pengar alls. Gråter en skvätt. Hungrig är jag också. Vilken jävla tur att jag inte bor ensam. Nu blev jag extremt sugen på typ en macka med feta-ost eller nåt.

Pausar livet i en timme snart. Ska kolla på mitt bästa program Bron. När jag var liten siktade jag inte så högt som jag gör idag, och då ville jag bli polis. Sen blev jag diabetiker och får inte bli det. Tur i oturen. Jag ska bli mer.

Nu ska jag rosta mackor och dricka en kopp oboy. eller ett glas. Beror på ifall det ska vara varmt eller kallt. Nu tystnar Marlene Dietrich och det är dags att säga hejdå.

Hejdå

ibland brukar jag tänka. tänka på sånt jag önskar skulle ha hänt i mitt liv. alla trisslotter man borde vunnit på. alla kläder man borde köpt. alla personer man borde kysst. den sista drinken man inte borde druckit. mycket  man borde gjort. man ångrar ju som sagt allt man inte gjorde. tänk om man verkligen gjorde allt man borde. göra allt som faller en in. då tror jag att det skulle vara mycket mer värt att leva. fönstret är öppet och fönstret står på glänt. har inget att förlora, men samtidigt allt. det är så svårt. att ens försöka känns som en omöjlighet. ska sluta tänka mig för. ska sluta vara ursäktande. ska bli mer vulgär. ska bli trevligare och otrevligare. jag ska säga allt. allt måste ut. ska bli ärlig. varför har jag inte varit så förr? alla strävar efter att vara äkta, men samtidigt krävs det att man är falsk. nu är det "all in". ska bli motsatsen till allt, ska få hatkärlek. jag vill ju som sagt ha allt. För att få allt måste man vara allt.

Man ska vara vild, men inte gå över gränsen. Man ska vara social men inte för högljudd. Man ska vara positiv men inte för positiv. Alla dessa jävla krav. Man ska vara och samtidigt inte. Allt man ska utstråla.
Jag är less på kraven. Jag är trött på alla gränser. Jag kräks på alla linjer. Jag lever mitt öiv precis som jag vill. Jag ska gå över alla gränser
Jag ska skrika så högt jag kan
Jag ska visa mitt humör
Jag är och evigt förblir mig själv

Ibland funderar jag över hur mitt liv kunde varit annorlunda. Om jag hade blivit kvar i norr.. Hade jag snusat och drömt om skoter overaller? Hade jag druckit HB och hängt i centrum? Hade jag kört moped och klagat på livet? Hu hade jag varit? Jag tror absolut att omgivningen skapar människor! Men hur hade livet sett ut om jag hade växt upp i ett annat land? Frankrike. Tyskland. England. Pakistan. Ja.. Hade jag varit en annan person? Det är faktiskt inte trevligt att tänka på! Jag är helt okej med mitt liv. Men samtidigt finns så mycket man tänker på.

Jag är påväg till stockholm. Ska fortsätta med min musikvideo som jag målar upp mellan uppsala till stockholm.

Kollar på på MTV. Det är en favorit kanal. Perfekt när man inte riktigt orkar tänka.

Idag var jag på uppsalas bästa museeum. Fredens Hus. Nu vill jag tipsa min enda läsare Linda om det.

Åter till repriser. Samtidigt som jag ser samma avsnitt av Plain Jain för tredje gången den här veckan så börjar mina tankar snurra. Jag vill inte leva i repriser. Jag vill ha ett nytt avsnitt varje dag. Jag vill inte fastna i samma episod. Samma tidslinje. Rädslan av att inget kommer hända. Rädslan av att man blir den där uttjatade reklamen som man bara vill spola förbi. Synd att man inte har ett kikhål. Eller kanske fem kikhål in i framtiden. Fem chanser. Samtidigt funderar jag på ifall jag skulle ta dessa chanser och faktiskt kolla in på min framtid. Man vill se men samtidigt bli överraskad. Som inför jul. Jag tjuvkikar alltid vad jag ska få, men ångrar mig lika snabbt... Jag hatar att man vet att det finns, men att man inte får det än. Nära men långt bort. Men var är jag i mitt liv just nu då? När lever man? Ska man leva nu? När ska man leva? Carpe Diem? Nej, jag behöver inte tatuera in det i min svank för att veta att jag måste leva varje dag. Men varje dag vill man inte leva. Ibland vill jag bara ligga i min säng. Men vad är leva? Måste man ösa? Hur i helvete ska man ha tid till ett liv när det finns så många obesvarade frågor?

Det sprids en lukt av tant med dålig andedräkt. Dimman utanför lättar nog aldrig upp. Denna eviga dimma som alltid uppenbarar sig när jag sitter på bussen. Mina ben har somnat. Folk pratar. Vissa äter. För första gången på länge är jag en person som bara smälter in. Jag finns inte i denna buss, i denna dimma. Tanten bakom märker inte att jag finns. Hon trycker bak stolen hänsynslöst. Kärring. Samtidigt som dimman sprids mer och mer, känner jag en harmoni att inte finnas. Jag är ingen alls under denna busstur. Ingen lägger märke till mig. Fan va skönt. Att inte finnas någon gång ibland måste kag göra oftare.

Jag hatar bloggar.. Det här gjorde jag idag... Bla bla bla.. Ingen bryr sig.. Nu sitter jag hos Linda igen. Klockan tickar. Överröstar tystnaden. Dippen och gurkstavarn är slut. Strålkastarna från olika bilar lyser in. Ljus på besök i denna mörka tystnad. Nu bryter vi tystnaden

Idag installerade jag om min dator.. Jag hatar mitt liv. Dööööööör.. Orkar inte

Sitter och har ätit mat.. Festligt va? tack. För att ni följer mig. Syns snart. När vi ändå talar om mitt liv så kan jag säga att det är ok. Inte mer. Jag överlever.. Kokar kaffe osv