om det ändå vore enkelt

Det sprids en lukt av tant med dålig andedräkt. Dimman utanför lättar nog aldrig upp. Denna eviga dimma som alltid uppenbarar sig när jag sitter på bussen. Mina ben har somnat. Folk pratar. Vissa äter. För första gången på länge är jag en person som bara smälter in. Jag finns inte i denna buss, i denna dimma. Tanten bakom märker inte att jag finns. Hon trycker bak stolen hänsynslöst. Kärring. Samtidigt som dimman sprids mer och mer, känner jag en harmoni att inte finnas. Jag är ingen alls under denna busstur. Ingen lägger märke till mig. Fan va skönt. Att inte finnas någon gång ibland måste kag göra oftare.