Repris
Kollar på på MTV. Det är en favorit kanal. Perfekt när man inte riktigt orkar tänka.
Idag var jag på uppsalas bästa museeum. Fredens Hus. Nu vill jag tipsa min enda läsare Linda om det.
Åter till repriser. Samtidigt som jag ser samma avsnitt av Plain Jain för tredje gången den här veckan så börjar mina tankar snurra. Jag vill inte leva i repriser. Jag vill ha ett nytt avsnitt varje dag. Jag vill inte fastna i samma episod. Samma tidslinje. Rädslan av att inget kommer hända. Rädslan av att man blir den där uttjatade reklamen som man bara vill spola förbi. Synd att man inte har ett kikhål. Eller kanske fem kikhål in i framtiden. Fem chanser. Samtidigt funderar jag på ifall jag skulle ta dessa chanser och faktiskt kolla in på min framtid. Man vill se men samtidigt bli överraskad. Som inför jul. Jag tjuvkikar alltid vad jag ska få, men ångrar mig lika snabbt... Jag hatar att man vet att det finns, men att man inte får det än. Nära men långt bort. Men var är jag i mitt liv just nu då? När lever man? Ska man leva nu? När ska man leva? Carpe Diem? Nej, jag behöver inte tatuera in det i min svank för att veta att jag måste leva varje dag. Men varje dag vill man inte leva. Ibland vill jag bara ligga i min säng. Men vad är leva? Måste man ösa? Hur i helvete ska man ha tid till ett liv när det finns så många obesvarade frågor?
