.
att känna regnet mot mitt ansikte ikväll var något underbart. Jag kände att jag var mänskig, jag kände känslor. Jag kände att jag faktiskt tillhörde denna värld. Jag kände mig fri, fast jag är fast kedjad. Jag lyssnade på musik och kände hur regnet piskade mot mit ansikte samtidigt som jag kände mig så jävla fri. Fick en uppenbarelse. Jag kan inte vara kvar.
Jag kan inte stanna i denna stad, jag kan inte stanna. Det som pågår är inget jag kan förändra eller bidra till. Jag vill fly. Jag måste fly. Som regnet lämnar himlen måste jag lämna denna stad
Kommentarer
Trackback
